Watercolor tattoos

Jag såg en gång en Facebookgrupp döpt ”Stödsamtal för oss som tribaltatuerade oss på 90-talet”. Detta inkluderar även kinesiska tecken. Och det finns med största sannolikhet någonting liknande för alla som tatuerade fjärilar och delfiner i svanken runt milleniumskiftet. Jag tror inte det finns många som aldrig någonsin ångrar en tatuering, det hör liksom till, och samtidigt kan jag tycka att det är lite av charmen, ett tecken i tiden liksom. Någonting som är kvar från en tid som inte finns mer.

Just nu är det superpoppis att tatuera sig i så kallade vattenfärger, vilket ger en ganska häftig effekt av att faktiskt gå runt med en tavla på kroppen. Jag gillar det. Jag är personligen mer ett fan av klassiska retro sailortatueringar, vattenfärgstatueringar är lite ”kletiga” men jag tycker de är så himla coola att titta på. Body painting i dess mest bokstavliga form. Och om 20 år, kanske någonting att minnas 2010-talet med.
Vad tycker ni?

aass

Annonser

Att älska en griskvinna – aka – Leland Bobbé och burleskartisterna

Jag fortsätter verkligen att älska Leland Bobbé det här året, i somras skrev jag bla. om hans utställning Half drag. Just nu inspireras jag mycket av bilderna från Neo-Burlesque, som är så befriande lekfulla och kreativa, samtidigt som också de ifrågasätter samhällets föreställningar om sex och kön. Vilket också är hela grejen med burlesk såklart. Jag har alltid haft en förkärlek till galen styling och riktig dragqueen over-the-top makeup, det teatraliska är liksom behållningen i den här industrin: friheten att uttrycka sig med färg och form. Att inte alltid vara tillrättalagd och passande. För att inte tala om hur viktigt det är att vi får avdramatisera och humorisera kvinnokroppen. Vi glömmer så lätt att en kropp trots allt bara är en kropp. Den behöver inte alltid vara snygg, den kan vara färgglad och rolig och ha ett budskap. Önskar jag kunde hänga upp griskvinnan på väggen hemma. Hon är årets julklapp.

Untitled 2

Kroppsutsmyckning: Ink ink baby.

En av de vackraste utsmyckningar jag vet är tatueringar. Det är som att ha ett litet (eller stort) konstverk på kroppen. Själv är jag obläckad, mest för att jag har en adhd-hjärna som tröttnar på allt varaktigt efter några månader, och sedan skulle lida helvetets alla kval resterande livstid. Men jag är konstant sugen, och en vacker impulsdag kommer det hända. Tills dess pillar jag på alla andras bläck och ih:ar och ah:ar förtjust.

Över hela världen, i alla tider och alla kulturer, har människan kännt behov av att smycka sig. Man har använt pärlor, fjädrar, ädelstenar och färger – och de äldsta bevarade tatueringarna finns på 4000 år gamla egyptiska mumier. Det är ett av de äldsta sätt som människan har smyckat sin kropp på. Man har utvecklat och använt konsten för dekorativa, religösa och medicinska sammanhang.

Idag är det fortfarande ett sätt att smycka och förstärka sin identitet. Och som av en händelse har fyra av mina favvotjejer i världen helt fantastiska målningar på kroppen. Färgstarka Katta och Mirijam är rätt självskrivna, men kolla även in Moa, som har många spirituella texter och symboler på sin kropp, och Fifi för mer sagobläck.

PS. Är du sugen på att färga kroppen, eller fejan, kan jag glatt avslöja att Sveriges bästa tatuerare heter Klara och jobbar på Swahili Bobs.